Fredag 2011-12-16. Swissplanet till Zürich, en Airbus 330, lyfte enligt tidtabell från Mumbai. När vi kommit upp på marschhöjd serverades en lättare måltid, och därefter ville de flesta sova. På planet fanns en bildskärm vid varje säte, så det fanns möjlighet att titta på film för de som ville hålla sig vakna. De flesta valde att sova, och själv sov jag överraskande bra, för att vara på ett flygplan.

Flygtiden mellan Mumbai och Zürich var nästan nio timmar. strax före klockan 04:00 CET (Central European Time, även svensk tid) tändes lamporna i kabinen, och en stund senare serverades frukost. Strax efter 06:00 landade vi i ett mycket regnigt Zürich. Regnet vräkte nästan ner, men enligt min vän i Farnern (en by i norra Schweiz) hade vädret varit ännu värre kvällen innan, då hade vindbyarna nått orkanstyrka. Det var illa nog när vi landade, vingarna på flygplanet var delvis vita strax innan vi landade.

Efter drygt tre timmars väntan, och en förmiddagsfika, i Zürichs fina flygplats, flög vi vidare mot Stockholm. Fönsterplatsen på den etappen av resan var inte mycket värd. Det var mulet precis hela vägen, enda gångerna man såg marken var vid start och landning.

Vi har haft ett fantastiskt flyt hela resan, allt har fungerat mycket bra, och flytet fortsatte vid hemkomsten. På kvällen kunde vi se på nyheterna att Arlanda stängdes under eftermiddagen, eftersom strömförsörjningen till belysningen vid start- och landningsbanorna slutade fungera. Planen dirigerades då om till andra flygplatser i Sverige. Vi landade drygt en timme innan detta inträffade.

Resten av hemresan gick lika bra. Vi landade strax efter 12:00 på Arlanda, och tåget mot Leksand gick 14:05. Gott om tid att hämta bagage och äta lunch, med andra ord. Vid ankomsten i Leksand strax före 17:00 väntade min svåger Jörgen på oss, för att ta mig och Rune den sista biten hem.

Temperaturen vid hemkomsten var omkring noll grader. Jag är glad att det inte var kallare, det hade inte varit trevligt att välkomnas av -20 grader. Vi hade +34 grader när vi lämnade Goa, 29 timmar tidigare, och den temperaturskillnaden är tillräcklig på drygt ett dygn. Men visst var det skönt att komma hem igen, även om jag inte haft någon som helst hemlängtan, trots att vi varit borta i nästan fem veckor.

Torsdag 2011-12-15. Vi började dagen med den sedvanliga frukosten vid poolen, det lär dröja innan kan eller vill sitta ute och äta. Frukosten bestod av Masala (chilikryddad) omelett, rostat bröd och svagt kaffe. Det svaga kaffet förstärkte vi genom att vi hade med oss en egen burk med kaffepulver. I Indien är de otroligt duktiga på att koka gott te, de misslyckas aldrig, men de är sämre på att göra kaffe. De har ingen riktig tradition på detta, det blir gärna svagt, nästan amerikanskt, kaffe. Eller är det bara vi nordbor som vill ha riktigt svart kaffe?

Förmiddagspromenaden blev längre än föregående dagar, nästan två och en halv timme, eller närmare 15 km. Vi gick denna gång norrut från vår by, Majorda, längs sandstranden, och vi gick nästan så långt vi kunde komma, och tillbaka. Promenaden avslutades, som vanligt, med ett dopp i det varma havet.

Sista lunchen i Indien, för denna gång, tog vi på restaurang Pentagon. Vi ville ha olika rätter, så det blev Tandoori Chicken och Goan Fish Curry tillsammans med Vegetable Fried Rice. Jag behöver inte berätta att det var lika gott som vanligt.

Efter ett par timmars avkoppling kom taxin och hämtade oss klockan 16:30, och vi anlände till flygplatsen i Goa, Dabolim, i god tid. Inrikesflyget till Mumbai gick enligt tidtabellen. Det är en relativt kort sträcka, flygtiden är cirka 50 minuter.

Flygplatsen i Mumbai, med det mäktiga namnet Chhatrapati Shivaji International Airport, är en tämligen kaotisk upplevelse. Åtminstone just nu, en ganska omfattande om- och tillbyggnad av flygplatsen pågår. Ordet Chhatrapati betyder förresten kejsare, och det har funnits sex olika kejsare Shivaji (I – VI) i staden mellan åren 1630 och 1946.

Nästa etapp var att förflytta sig från inrikes- till utrikesterminalen, och dessa terminaler ligger på motsatta sidor om start- och landningsbanorna. Efter sedvanliga köer och säkerhetskontroller hamnade vi på en buss, och ett tag trodde jag att vi skulle åka buss till Arlanda. Bussen snirklade sig först runt start- och landningsbanorna, därefter en ordentlig sväng utanför flygplatsen, innan vi så småningom hamnade vid utrikesterminalen. För att komma till utrikesterminalen med fordon var man först tvungen att åter ta sig in på flygplatsområdet, och spärren in till flygplatsen utgjordes av vakter beväpnade med maskingevär och kulsprutor bakom ett värn av bland annat sandsäckar.

Väl inne på flygplatsen gick det ganska smidigt att checka in, både sig själv (få boardingkort) och bagaget. Det blev dock lite trassel med Runes stora resväska, den vägde 25 kg mot tillåtna 20 kg. Problemet löstes genom samtidig incheckning av Runes och Kents bagage, tillsammans blev det nästan precis 40 kg. Efter ytterligare två kontroller, Immigration och den ”vanliga” säkerhetskontrollen för handbagage och den personliga visiteringen, var vi äntligen på internationell mark.

Utrikesterminalen på Mumbais flygplats är fin. Priserna är, som vanligt, mycket högre än vad du kan köpa motsvarande saker för ute ”på stan”, men det är lika på alla flygplatser. Vi tog en sen middag i väntan på flyget till Europa, och klockan var då strax efter midnatt.

Vi hade fem timmar från ankomst med inrikesflyg till nästa avgång, och vi trodde att det skulle bli mycket tid över, att det skulle bli mycket väntan. Men med alla kontroller, all byråkrati, och inte minst busstransfern mellan terminalerna, så var det ganska lagom. Vi behövde inte vänta mer än drygt en timme innan vi kunde stiga ombord på Swiss-planet.

Onsdag 2011-12-14. Dagen började som de föregående dagarna i Goa, alltså med frukost vid hotellets pool, därefter en promenad på cirka två timmar, och som avslutning ett dopp i havet. Vädret var lika fint som alla andra dagar i Goa, klarblå himmel, en uppfriskande havsbris, och en temperatur på drygt trettio grader.

På eftermiddagen tog vi lokalbussen till Margao, en av de större städerna i delsten Goa. Det tog ungefär en halvtimme att färdas den cirka 15 km långa sträckan, och det kostade 8 rupees, eller lite drygt en krona…

Margao är den näst största staden i delsten Goa (efter Vasco da Gama), och den har cirka 100 000 innevånare. Det är en på många sätt typisk indisk stad med tät och intensiv trafik, trånga gator, och många butiker. Vi utforskade ett livligt, lokalt köpcentrum, som bestod av ett stort antal små butiker och stånd. Det såg ut som Rättviks Marknad, men krympt till en tiondel av dess yta. Mycket tätt mellan försäljarna, med andra ord. Där fanns mycket att köpa, främst mat och kläder, men även en hel del annat. Försäljarna gjorde verkligen allt för att få oss att handla, vi var de enda västerlänningarna på denna marknad. Vi såg överhuvudtaget nästan inga andra turister i Margao, bara någon enda.

Vi tog samma lokalbuss tillbaka till hotellet i Majorda, och kvällen avslutades med en middag vid vår favoritrestaurang nere vid stranden. Som vanligt åt vi fisk i olika former, men vi testade också Tandoori Chicken, och, som alla annan mat vi ätit i Indien, var även den fantastiskt god.

Tisdag 2011-12-13. Dagen blev i princip en kopia av foregaende dag, forutom att vi gick norrut i stallet for soderut fran hotellet, for att fa se lite nytt.

Nedgangen i den globala ekonomin har aven paverkat turismen i Indien. De hotell- och restaurangagare vi pratat med talar om en nedgang pa 25% eller mer. Detta gor att tillgangen pa hotellrum ar i stort sett obegransad, och att det ar koparens marknad. Alla ar mycket angelagna om att fa in oss pa sina hotell eller restauranger.

Den i sarklass storsta turistgruppen har i Goa ar ryssar. De ar inte sarskilt populara, eftersom de beter sig pa ett satt som ibland har svart att accepteras av lokalbefolkningen. I ovrigt ar turisterna av varierande nationalitet, allt fran nordindier till svenskar och finnar.

Maten i Goa ar inte lika kryddstark som i Kerala. Det kan bero pa flera orsaker. Dels kan det faktiskt vara sa att det traditionella koket i Goa anvander kryddor och chili som inte ar lika starka, dels kan det vara sa att eftersom vi ar i en turistort sa haller de igen lite med kryddningen. Det kan ocksa vara sa att vi nu varit har sa pass lange att vi blir mera vana vid het mat. Om vi nu borjar tycka att maten inte smakar sa mycket har i Goa, hur ska det da bli nar vi kommer hem?

Mandag 2011-12-12. Efter en frukost vid poolen pa hotellet tog vi en formiddagspromenad pa cirka 10 km, varav halften pa den till synes andlosa sandstranden. Promenaden tog ungefar tva timmar, och darefter blev det ett dopp i havet. Temperaturen i havet ar minst lika hog som i Kovalam, efter lite tvekan stannade min termometer pa 31 grader. Termometern hade nog lika svart som jag att fatta att vattentemperaturen verkligen var sa hog.

Efter lite vila och dusch tog vi en sen lunch pa Lavinia Bar & Restaurant vid stranden. En av agarna var mycket pratsam, och han berattade en hel del om livet i Goa. Resten av dagen agnades at avkoppling vid poolen pa hotellet.

Sondag 2011-12-11. Vi hade fran borjan planerat att ta taget tillbaka till Goa fran Trivandrum, men vi valde att forsoka hitta ett alternativ med flyg, eftersom tagresan skulle ta cirka 30 timmar. Av nagon outgrundlig anledning hade ingen av oss lust att cykla tillbaka till Goa…

Flygresan vi bokade gick forst till Chennai (fore detta Madras) pa sydindiens ostkust, och den strackan fick vi flyga med ett propellerplan. Dar bytte vi till ett storre jetplan, och fortsatte farden via Bangalore till Goa. Vi lamnade hotellet i Kovalam klockan 07:00 pa morgonen, och anlande till hotellet i Goa omkring klockan 15:00.

Att flyga inrikes i Indien ar en tidsodande historia, och det galler bade inrikes och utrikes. Det ar viktigt att vara ute i mycket god tid. Dels kan trafiken till och fran flygplatsen vara ett problem. Om det till exempel skett en trafikolycka kan vagen vara blockerad i bada riktningarna i en timme eller mer. Dela ar sakerhetskontrollerna pa flygplatserna manga och omfattande. Men man far ta det for vad det ar, i slutandan ar det en trygghet for alla.

Vi ar nu tillbaka pa samma hotell dar vi startade cykelturen for ungefar tre veckor sedan, Palm View Inn pa Majorda Beach Road i South Goa. Det ar ocksa ett hotell som vi tycker ar mycket bra. Det ar ett hotell i mellanklass som drivs av en familj som ar mycket serviceinriktade, och de forsoker verkligen se till att man ska trivas. Hotellet ligger knappt en kilometer fran havet, men det har en egen pool, vilket varit helt avgorande for Rune.

Lordag 2011-12-10. Dagen borjade med en kortare promenad norrut langs stranden i Kovalam. Vi tittade pa fiskare som drog in ett jattestort nat till stranden. Mycket jobb for i stort sett ingenting. Narmare 40 fiskare drog in natet, men fangsten var i det narmaste noll.

Efter ett bad i havet akte vi in till Trivandrum. for helgens stora handelse, Bjorns och Mainas officiella brollopsceremoni pa Keralavis, en ”reception”. De ar redan gifta i Sverige, men de ville ha en tillstallning aven i Indien. De utvaxlade blomsterkransar i narvaro av ett antal inbjudna gaster.

Jag och Rune var, dagen till ara, iforda det traditionella hoftskynket, doti. Vi tre cyklister anvandes som servitorer under tillstallningen. Vi delade ut te, snacks och vatten till samtliga narvarande. Att anvanda svenskar som servitorer, ikladda dotis, vid en sadan fest lar vara mycket sallsynt.

Kvallen avslutades med en middag pa 3rd Rock Restaurant pa Samudra Beach, strax norr om Kovalam. Restaurangens lage ar fantastiskt. Borden star pa en stenmur ett par meter fran vattenbrynet. Muren ar dock livsfarlig. Den ar bara ett par meter bredare an borden, och den saknar skyddsracken. Avstandet bakom stolarna till murens kant ar mindre an en meter, och nedanfor muren, som ar 1,5 meter hog, finns vassa klippblock. Det galler att se sig for ibland.

Maten var mycket bra. Vi var 15 stycken fran eftermiddagens fest som at tillsammans, och vi fick aven uppleva en total manformorkelse under kvallen.

Vadret ar fortsatt varmt och fuktigt. Klockan 22:00 pa kvallen har vi +30 grader, och en luftfuktighet pa 75%.

Fredag 2011-12-09. Det har varit en dag med bad och avkoppling. Pa formiddagen tog vi en langpromenad pa ett par timmar for att inspektera omgivningarna. Vi besokte bland annat Leela Beach Resort, som ar en femstjarnig anlaggning i vacker miljo strax norr om stranden dar vi nu bor. Promenaden tog oss vidare pa diverse sma vagar, genom olika bostadsomraden och mer genuina miljoer, och vi hamnade sa smaningom pa ”riksvagen” NH-47, ett par kilometer fran hotellet.

Val tillbaka pa hotellet var vi genomsvettiga, och det blev sjalvklart ett dopp i havet. Dagen har varit varm och skon, dagstemperaturen var +32 grader, och vattentemperaturen i havet var +30 grader. Inte riktigt som hemma? Man blir alltsa blot nar man kliver i havet, men jag vet inte hur mycket det svalkar. Vinden hjalper i alla fall till for att man ska kanna sig nagot sa nar sval.

Kvallen avslutades med en lattare middag i form av en mycket valsmakande soppa med havsinslag (saefood soup med rakor och fiskbitar), pa en restaurang som heter The German Bakery. Det ar ocksa ett stalle som jag kan rekommendera, servicen och maten ar mycket bra. Namnet kommer fran de forsta agarna som var tyskar, nu ar det ocksa har, som pa Swiss Cafe, indiska agare som behallit det gamla namnet.

Torsdag 2011-12-08. Sista dagen pa var rundtur i Kerala var i princip en lang transportstracka. Vi akte fran Kochin till Kovalam, drygt 220 km, och med stopp for lunch och inkop av frukt tog resan narmare atta timmar. Som en jamforelse kan jag namna att samma tracka tog tre dagar pa cykel. Vi bor nu pa ett hotell som heter Swapnatheeram Beach Resort, och det ar ett stalle som jag varmt kan rekommendera. Servicen ar unik i form av familjen som ager och driver hotellet. De ar mycket mana om att man ska trivas, och de gor allt for att du ska kanna dig som hemma.

Att skriva blogg i Indien ar inte alltid det lattaste. Ibland klipps linan av innan man hunnit spara det man sitter och skriver, ibland far man vanta i timmar eller dagar pa att man overhuvudtaget ska fa tillgang till internet. Om man ligger flera dagar efter med sin dagbok, sa ar det alltsa inte sa konstigt. Ett uttryck man ofta kan anvanda ar ”this is India”, och med det menar jag att man inte kan forutsatta att allt fungerar som hemma. Man far tackla problemen i den takt de dyker upp, och att man far problem ar nagot som ar helt sakert.

Dagen avslutades med soppa pa en restaurang pa strandpromenaden som heter Swiss cafe. Restaurangen starades av en schweizare, men den har nu indiska agare. Maten och servicen ar fortfarande av schweizisk kvalite, det vill saga utomordentligt bra.

Onsdag 2011-12-07. Dag 4 pa rundturen forde oss till Fort Kochin, eller gamla Kochin.  Det ar en mysig stad med gammal pragel.  Vi bodde pa ett av de de charmigare hotellen i staden, Fort Heritage Hotel, med anor fran 1600-talet.

Vi besokte turistdistriktet med de judiska kvarteren och ett museum fran tiden nar Hollandska Ostindiska kompaniet styrde over dessa delar av Indien. Jag och Kent tog en lang promenad tillbaka till hotellet, det tog narmare tva timmar. Vi passade samtiodigt pa att titta pa ett antal andra sevardheter, jag har varit i staden tidigare sa jag fick vara guide.

Pa kvallen var i pa vinprovning pa ett av de battre hotellen i staden, Malabar House, bara ett kvarter norrut fran hotellet dar vi bodde. Vi provade fem olika indiska viner tillsammans med lika manga sma ratter, och allt var, som vanligt, mycket gott.