Tisdag 2011-11-29. Vi har idag avverkat 103 km, och det har varit en etapp som varit latt att cykla. Hotet om daligt vader verkar vara over for den har gangen, solen har skinit fran en nastan klarbla himmel hela dagen, och det har varit varmt.

Vi ar nu i Kollam, och det ar en av de storre staderna i sodra Kerala, enligt en uppgift har staden 2,5 miljoner innevanare. Det ar en rorig stad, mycket trafik, och genomfarten gar precis mitt i staden. Vi bor pa Hotel Nani, som ar ett bra hotell, mitt i smeten.

Idag har det varit en bra dag att cykla. Kerala har drabbats av en endags generalstrejk, och det har inneburit att antalet bussar och lastbilar drastiskt minska pa vagarna. I formiddags kandes det bitvis helt overkligt. Vi kande oss nastan ensamma pa en av deras storsta riksvagar. Ovanlig, men skon, kansla.

Nackdelen har varit att det varit svart att hitta bra matstallen. Vi tog en sen frukost pa ett mycket litet och enkelt stalle som i princip bara hade en ratt pa menyn. Det var en valkryddad kottgryta med brod, vatten och te, och det var, som vanligt, riktigt gott. Pa eftermiddagen hittade vi en restaurang har i Kollam som enbart serverar traditionell indisk vegetarisk mat, och aven det var mycket gott. Vi har for ovrigt atit traditionell indisk vegetarisk mat vid ett flertal tillfallen, och vi uppskattar det mycket.

De svensk-kinesiska fordon vi sett pa vagarna ar enbart av market Volvo, och da nastan uteslutande i form av (turist-)bussar. Undantagen ar nagra entreprenadmaskiner av samma marke som vi sett pa nagra vagarbeten.

Svenska eller kinesiska personbilar har vi inte sett. Bilparken bestar mestadels av inhemska bilar (ex Tata), japanska (ex toyota, Suzuki, Honda), korenska (Hyundai), samt nagra sma amerikanska bilar (Chevrolet) som borjar dyka upp har och var. Undantagen ar direktimporterade lyxbilar i form av BMW, Audi och Mercedes. De ags vanligtvis av rika indier eller foretag. Importtullarna for lyx-artiklar som bilar, whisky och choklad ar av imponerande storlek.

Att vi njuter av var cykeltur ar nagot som indierna inte forstar. De ser oss som ett mycket udda inslag i vardagslivet. De pekar pa oss och skrattar sinsemellan, de ger oss uppmuntrande tillrop, och de pratar garna med oss och undrar vad vi haller pa med. Ibland kanns det som att aka en ”eriks-gata”. Skolbarnen hejar och skriker, de springer eller cyklar garna ikapp med oss, och de kommer ofta fram och pratar. Vi forstar dock inte allt de sager, men de ar mycket glada nar vi vinkar eller halsar tillbaka. Vi drar till oss mycket stor uppmarksamhet overallt dar vi far fram. Hur manga indier vi hejat och halsat pa under den stracka vi hittills avverkat vet vi inte, men det ar manga…

Nar indier kommer upp i nagot som liknar medelklassen koper de forst en scooter, darefter en motorcykel, och sedan bil, for att fa friheten att kunna aka vart de vill. Det ar bara tokiga turister och fattiga indier som cyklar. Som en indier uttryckte det: ”om jag ska forflytta mig hundra meter sa gar jag. Om jag ska forflyta mig en kilometer sa tar jag en three-wheeler. Om jag ska forflytta mig tio km eller mera tar jag bil, buss eller tag. Sa varfor cykla?” Det ligger nagot i det.